Under de senaste decennierna har nyliberala idéer i allt större utsträckning påverkat hur samhället organiseras. Nu, under coronapandemin, attackeras nyliberalismen av ledande politiker och samhällsdebattörer. Är nyliberalismen på fallrepet?
Nyliberalism är beteckningen på en ekonomisk doktrin som lägger fokus på att marknaden ska sköta sig själv utan inblandning av staten. Som ekonomisk doktrin är den onekligen under attack. Finansminister Magdalena Andersson har öppnat upp för statligt ägande av de företag som tar del av de statliga krispaketen (DN 2020-03-30). Flera storföretag ställer in eller reducerar aktieutdelningen till ägarna (ex. SvD 2020-04-04). Olle Wästberg, tidigare statssekreterare i finansdepartementet, och Erik Åsbrink, tidigare finansminister,
argumenterar för att regeringen ska förhindra att auktoritära regimer som Kina och Ryssland köper in sig i svenska företag som blivit billiga som en följd av börsnedgången (DN 2020-04-02). Detta är sannerligen åtgärder och förslag som går stick i stäv mot nyliberala idéer.
Men nyliberalismen är även en samhällsmodell som förespråkar att marknads- och konkurrenstänkandet inte bara ska prägla ekonomiska relationer utan också sociala relationer mellan människor. Den franske filosofen och historikern Michel Foucault diskuterade redan i slutet på 70-talet hur nyliberalismen subtilt men genomgripande styr oss människor som sociala varelser genom vad han kallade åtskiljande praktiker. En praktik betecknar aktiviteter som vi människor gör återkommande, exempelvis att gå på möten. Med åtskiljande praktiker menade Foucault saker som vi gör återkommande och som delar upp människor i grupper. Foucault, och många som arbetat i hans anda, menar att det nyliberala samhälle som vi nu lever i kännetecknas av förekomst av sådana åtskiljande praktiker som, utan att vi tänker på det, delar upp människor i aktiva och entreprenöriella individer samt i passiva och beroende människor. De förstnämnda är vinnare och de sistnämnda är förlorare i det nyliberala samhället.
Hur går då detta till i verkligheten? Här följer ett exempel från skolsektorn som under senare år i god nyliberal anda avreglerats med resultatet att privatägda skolkoncerner etablerats varav några har börsnoterats, t.ex. Internationella Engelska Skolan och AcadeMedia. Samtidigt som detta skett hävdar skolforskare som Henry A Giroux att hela skolsektorn har påverkats av företagsekonomiska idéer med ursprung i den nyliberala tanketraditionen. Ett konkret exempel är betygsmatriserna.
Betygsskalan i dagens skola sträcker sig från E till A där E är godkänt och A är det högsta betyget. Utöver det finns F, vilket är icke godkänt. För grundskolan anger Skolverket i kursplaner ett antal ämnesvisa kunskapskrav per skolstadium för de olika betygen. Följande krävs till exempel för E-betyg i slutet av årskurs nio när det gäller att göra beskrivningar i ämnet samhällsvetenskap: ”I beskrivningarna kan eleven använda begrepp och modeller på ett i huvudsak fungerande sätt.” Följande krävs för ett A: ”I beskrivningarna kan eleven använda begrepp och modeller på ett väl fungerande sätt” (se www.skolverket.se). Många skolor bryter ner kunskapskraven i betygsmatriser vilka ger lärarna kriterier för att bedöma eleverna på skalan A till E (F erhålls om E inte uppnås). Efter många moment, såsom prov, projektarbeten och läxförhör får eleverna i vissa skolor feedback i relation till betygsmatrisen. Många skolor använder sig av så kallade lärplattformar där elever och deras föräldrar erbjuds möjlighet att ta del av de av lärarna ifyllda betygsmatriserna vilket ger en översikt över hur eleven ligger till i samtliga ämnen. Av egen erfarenhet vet jag att eleverna ofta pratar med sina föräldrar och med sina kamrater om sina resultat. Även utvecklingssamtal förs utifrån hur eleverna ligger till i matriserna.
Eleverna jämförs således på en mycket detaljerad nivå på mer eller mindre daglig basis med vad som förväntas av dem utifrån matriserna och de jämför sig också med varandra på basis av samma matriser. Med andra ord är betygsmatriserna idag en ständigt närvarande åtskiljande praktik i våra barns liv. De skapar så att säga A-barn men också F-barn. Många av oss som har skolbarn tenderar dock inte att tänka på detta som en form av nyliberal styrning utan som en naturlig del av vardagen.
Åtskiljande praktiker följer oss genom livet. Det är inte ovanligt att jobbsökare i samband med anställningsintervjuer får genomgå olika tester som syftar till att konstatera om jobbsökaren har eller inte har de färdigheter som krävs för jobbet. Om färdigheterna saknas och jobbsökaren inte får något jobb kan hen tvingas vända sig till Arbetsförmedlingen där hen kan behöva genomgå ytterligare tester. Företagsekonomen Mikael Holmqvist har till exempel i sin forskning visat att arbetssökande, för att få jobb på Samhall genom Arbetsförmedlingens försorg, måste gå igenom tester som visar att man har en funktionsnedsättning – något som personen också genom ett skriftligt kontrakt måste konfirmera. Identiteten som funktionsnedsatt finns således svart på vitt om någon skulle tvivla. Får jobbsökaren jobbet slutar på intet sätt mätandet och testandet. I min egen forskning har jag visat hur kvalitetsmätningar skiljer ut vissa arbetstagare som proaktiva och välfungerande och andra arbetstagare som reaktiva och problematiska.
På detta sätt styr åtskiljande praktiker genom att producera människor som ser sig själva som aktiva, produktiva och entreprenöriella å ena sidan samt människor som ser sig själva som passiva, onyttiga och oanställningsbara å den andra sidan. Dessa identiteter och självbilder tenderar människor att bära med sig genom livet i olika sociala sammanhang och påverkas av. De som hamnar på ”nedsidan” av det nyliberala samhället riskerar att ständigt gå omkring med en känsla av att man inte duger. Människor som hamnat på ”uppsidan” av det nyliberala samhället riskerar å sin sida att hela livet vara jagade av att behålla sin position, att prestera, och försäkra sig om att de klarar av nästa test eller mätning.
Ofta associeras nyliberalismen med genomgripande ekonomiska reformer såsom avreglering av marknader, privatisering av statliga verksamheter och möjlighet för människor att själva välja leverantörer av offentliga tjänster. Som ekonomisk doktrin är nyliberalismen onekligen under attack från ledande politiker och samhällsdebattörer i spåren av coronakrisen. Men som visats här är nyliberalismen också en samhällsmodell som kännetecknas av uppdelningar av människor utifrån marknadsmässiga och konkurrensinriktade kriterier. Nyliberala åtskiljande praktiker skapar klasser och grupper av människor som anses värdefulla och som ser på sig själva som värdefulla – i alla fall så länge de presterar. Men nyliberalismen skapar också motsatsen, det vill säga människor som ser sig själva som oattraktiva både på arbetsmarknaden och i sociala sammanhang och som de facto ofta också bekräftas som sådana genom ett utanförskap. Denna subtila men genomgripande uppdelning och värdering av människor utifrån marknadsmässiga och ekonomiska kriterier har blivit en naturlig och självklar del av dagens samhälle och kommer därför förmodligen bita sig kvar i samhällskroppen när coronakrisen är över. Detta talar för att nyliberalismen inte är på fallrepet utan har med största sannolikhet goda möjligheter att fortsätta leva ett gott liv i den svenska samhällsmyllan.
Per Skålén
Professor i företagsekonomi
Karlstads universitet