Många diskuterar i dessa dagar vilka effekter de åtgärder som nu införs i Sverige och många andra länder i syfte att begränsa spridningen av coronaviruset kommer att få på vårt gemensamma välstånd. I centrum för denna debatt står nyliberalismen.
Många som gett sig in i debatten ser nyliberalismen som enbart en ekonomisk doktrin men forskning har visat att nyliberalismen utgör en bredare samling idéer om hur samhället ska organiseras. Som ekonomisk doktrin förespråkar nyliberalismen en marknad präglad av fri konkurrens som staten ska stå som garant för men i övrigt inte blanda sig i. Som samhällssystem förespråkar nyliberalismen att ett marknadstänkande ska prägla, inte bara ekonomiska relationer, utan även sociala relationer exempelvis inom en familj. På detta sätt producerar nyliberalismen aktiva, entreprenöriella och förståndiga människor som ständigt väger nyttan och risken med olika handlingsalternativ mot varandra både i den ekonomiska och sociala sfären.
Det råder stor enighet om att nyliberalismen har gått ett formidabelt globalt segertåg de senaste decennierna. I Sverige har marknader avreglerats, skolor och sjukhus har privatiserats, statliga samhällskritiska verksamheter (exempelvis Telia) har börsintroducerats, fria val av fonder har blivit en del av pensionssystemet, valet av skola och vård har även det blivit fritt, marknadsidéer har införts för att leda och styra offentlig förvaltning, entreprenören är den stora hjälten i samtiden och sociala relationer har marknadifierats på sociala medier där influerare gjort sig själva till varumärken. Bara för att nämna några exempel.
Det råder dock oenighet om konsekvenserna. Kritiker har hävdat att alla människor inte har samma förmåga till aktivitet, entreprenörskap och riskavvägning som det nyliberala samhället kräver. Dessa kritiker har exempelvis visat att den ekonomiska ojämlikheten i form av klasskillnader ökat markant under senare år. Ekonomen Thomas Pickety har till exempel visat att fördelningen av rikedomar mellan fattiga och rika i USA nu nästan är på samma nivå som vid franska revolutionen. För Sveriges del visar han att den rikaste tiondelen av befolkningen äger nästan 60 procent av de totala privata tillgångarna.
Kritiker menar också att nyliberalismen, genom att förespråka en avskalad stat som bara ska göra det nödvändiga och vars huvuduppgift är att se till att marknaden fungerar, öppnat upp för auktoritära och populistiska politiska krafter. Statsvetaren Wendy Brown menar i flera böcker att dessa, med Trump som härförare, redan lyckats med att ”dränera träsket i Washington”. Vilka motkrafter finns då till auktoritära tendenser i samhället frågar hon sig retoriskt. Hon ser inget givet svar på frågan men konstaterar att marknaden inte kan spela denna roll varför hon förutspår att den auktoritära nyliberalism som praktiseras i exempelvis Kina, och som samhällsvetaren David Harvey skrivit insiktsfullt om, kommer bli allt vanligare. Flera menar, i likhet med professorn i statsvetenskap Staffan I Lindberg, att vissa av de åtgärder som nu genomförs för att begränsa spridningen av coronaviruset förstärker dessa auktoritära tendenser i samtiden. Kommer till exempel Trump försöka skjuta på valet till hösten i USA? Risken finns att undantagstillstånden permanenteras.
Gemensamt för kritikerna av nyliberalismen är att de förespråkar en stark demokratisk stat som motverkar auktoritära tendenser och som ser till att alla får del av den ekonomiska kakan och inte bara en liten elit. Det är också en stat som vid nödlägen, som det vi nu upplever, med bibehållen legitimitet går in med stora hjälppaket.
Förespråkarna av nyliberalismen menar däremot att det är nödvändigt med en ekonomi och ett samhälle som bygger på idén om marknader och som förutsätter att alla människor har förmågan att ta egenansvar och att vara entreprenörer. Om inte ekonomin och samhället är organiserat på detta sätt och enligt dessa principer så kommer människor bli lata och slöa, beroende av andra och tappa sin initiativförmåga. Den passivitet som skulle bli resultatet, menar man, är vägen till ofrihet eller träldom som en av nyliberalismens stora tänkare Friedrich von Hayek formulerade det. Endast en ekonomi och ett samhälle av nyliberalt snitt, hävdar å sin sida den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman i sin bok Kapitalism och frihet, kan leda till verklig frihet och att människor utvecklar sin fulla potential. Bland det farligaste man kan göra är att stötta företag och personer som inte klarar sig på egna meriter. Dessa måste slås ut eller, så att säga, ta sig själva i kragen.
Nu, i dessa omvälvande och djupt smärtsamma Coronatider prövas den nyliberala modellen. Den ekonomiska och politiska elit som förespråkat och skapat det nyliberala samhället och som är dess vinnare erbjuds möjlighet att visa att de antaganden och den människosyn som det bygger på verkligen håller i verkligheten. Men näringslivseliten med svenskt näringsliv i spetsen ropar förvånande nog på statliga stödpaket. Det är också förvånande att informationschefen på Volvo, apropå frågan om företaget verkligen ska dela ut föreslagna cirka 10 miljarder till aktieägarna samtidigt som de tar emot stödpengar från staten, svarar med ett lakoniskt: ”Det är så systemet ser ut” (DN 2020-03-24).
En alternativ approach är att fråga: Funkar verkligen systemet? Det verkar som att det nyliberala systemet accepteras så länge den ekonomiska eliten är på den vinnande sidan. När de inte längre är det argumenteras det för stödpaket trots miljardvinster och fulla kassakistor; en typ av stöd som för bara några månader sedan förvägrades de som då befann sig på nedsidan av det nyliberala samhället. Självklart ska vi i kristider hjälpas åt att rädda jobben men slutsatsen måste bli att det nyliberala samhället och den idétradition det bygger på är förankrat i ohållbara antaganden. Om vi ska undvika ekonomisk ojämlikhet och auktoritära styrelseskick på andra sidan coronakrisen måste samhället förändras inte bara för stunden utan i grunden.
Per Skålén
Professor i företagsekonomi
Karlstads universitet