Hur många känner igen följande situation? Du har en kollega som vill göra karriär. Efter ganska kort tid på jobbet blir din kollega avdelningschef.
Efter ett tag visar det sig att det inte går så bra för din kollega som chef och hen upplever också att det är ganska jobbigt att vara chef. Ledningen i din organisation får nys om att allt inte fungerar som det ska på din avdelning och vill att din kollega ska sluta som chef. Men din kollega vill inte gå tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter. Att jobba med kärnuppgifterna upplevs också jobbigt och skulle innebära en statusförlust. Ledningen inrättar därför en ny administrativ tjänst som strateg i den centrala förvaltningen som din kollega erbjuds. Din kollega får behålla sin chefslön och får därtill ett strategtillägg.
Förmodligen känner många igen sig i denna typsituation. Vad färre möjligen tänkt på är att det är så här en managementbyråkrat skapas.
Begreppet managementbyråkrat myntades av professorn i statsvetenskap Patrik Hall. En managementbyråkrat är en person som inte är chef i formell mening utan som ägnar sig åt ”management” på en retorisk och abstrakt nivå. Det är en person som i likhet med chefer använder sig av ett företagsekonomiskt språkbruk men managementbyråkraten varken har eller tar något formellt ansvar som en vanlig chef. Managementbyråkraten är också en form av ”byråkrat” men inte en administratör i traditionell mening som avlastar de som utför kärnuppgifterna i organisationen. Nej, managementbyråkraten ägnar sig i bästa fall åt att vägleda och ge råd till de som utför kärnuppgifterna, i sämsta fall åt att försöka förmå dessa att fokusera på de abstrakta frågor som kvalitet, värdegrund och hållbarhet som managementbyråkraterna själva brinner för. Det sistnämnda gör de genom att starta en mängd tidskonsumerande projekt med otydlig koppling till organisationens kärnuppgifter men som ofta är bra för den egna karriären.
Patrik Halls och andras forskning tyder på att antalet managementbyråkrater ökat på senare tid, speciellt inom offentlig sektor. Anders Forsell och Anders Ivarsson Westerberg hävdar i en bok att vi lever i ett ”administrationssamhälle”. En viktig orsak till denna utveckling är att en företagsekonomisk logik och retorik fått ett en allt större betydelse i många delar av dagens samhälle och organisationer. Alla organisationer ägnar sig idag åt att utveckla sin strategi och för det behövs det strateger. Organisationer ägnar sig också åt kommunikation, human resource management (det heter inte personaladministration längre), ekonomistyrning, processorientering, hållbarhet, kvalitetsmätning, målstyrning, mångfald och jämställdhetsintegrering för att bara nämna några områden som är svagt kopplade till att utföra kärnuppgifterna. Till detta krävs projektledare, utvecklingsledare, kommunikatörer, HR-konsulter (de kallas inte personalhandläggare längre), ekonomer, processledare, kvalitetsledare och jämställdhetssamordnare för att bara nämna några.
Samtidigt har den traditionella byråkratin blivit allt mer managementbyråkratisk till sin karaktär. Reseräkningar, fakturakontering, dokumentation, minnesanteckningar, författande av texter som används i externkommunikation och annan daglig administration gjordes tidigare av administrativ personal. Nu ligger det ofta på dem som utgör kärnuppgifterna att göra dessa administrativa sysslor vilket splittrar arbetsdagen, skapar merarbete och bidrar till ökad stress.
Trots att det förefaller uppenbart att managementbyråkrater i stor utsträckning utför arbete som saknar koppling till det som organisationen finns till för har de under senare år fått allt högre status. Många av dem är övertygade av att de gör ett viktigt jobb. Skickligt skolade i företagsekonomins retorik som managementbyråkraterna är har de även övertygat många andra om att de gör ett viktigt jobb. De bidrar också faktiskt rent konkret till att organisationen utifrån sett betraktas som modern, up-to-date och legitim. Att detta intryck förmedlas till omgivningen förefaller ibland viktigare än att själva kärnuppgifterna utförs. Att inte syssla med strategi eller kvalitetsmätning är för en organisation idag otänkbart.
Nu, i Coronatider, har dock många managementbyråkrater det tufft. Vissa av dem är permitterade. De behövs inte när det verkligen gäller. Vidare har många möten som managementbyråkraterna spenderar sina dagar med att gå på och merparten av de projekt som de leder ställts in. Nätverksträffar, som managementbyråkraten gärna deltar i, har skjutits på framtiden. Och konferenser, med tillhörande resor, middagar och mingel, som är himmelriket för managementbyråkraten, har även de skjutits på framtiden. Motivet till att ställa in dessa aktiviteter är att kärnuppgifterna ska prioriteras. Managementbyråkraten har inte bara blivit sysslolös utan har också förlorat en del av sin status.
En del managementbyråkrater som jobbar inom sjukvården har ”återaktiverats”. Återaktivering är ett intressant begrepp som, dels signalerar att managementbyråkraterna inte tidigare varit aktiva utan passiva, dels att de inte bidragit till kärnuppgifterna.
Vilken framtid går managementbyråkraten till mötes? Tre scenarier kan skissas.
Scenario 1: En kader av återaktiverade managementbyråkrater fortsätter att arbeta som läkare och sjuksköterskor. Detta bidrar till att lösa personalkrisen inom sjukvården. Trenden sprider sig till andra områden. Detta löser inte bara personalkrisen inom andra områden som skolan utan bidrar också till att minska merarbetet och stressen bland den personal som utför kärnuppgifterna då dessa nu slipper delta i alla de tidskrävande projekt som managementbyråkraterna drar igång. Scenariot är önskvärt men osannolikt.
Scenario 2: Undersysselsatta managementbyråkrater ligger nu hemma på soffan och läser ny managementlittertur för att förbereda sin upprättelse. Så snart krisen är över kommer de, beväpnade med läsningen av denna managementlitteratur, initiera en managementbyråkratisk offensiv av sällan skådat slag. Vi kan förvänta oss att många nya projekt kommer att inrättas, att antalet konferenser kommer att explodera och att anställningen av nya strateger och projektledare kommer att mångdubblas. De som arbetar med kärnuppgifterna och som har fullt upp med att utföra dem orkar inte stå emot denna offensiv. Scenariot är inte önskvärt men sannolikt.
Scenario 3: Vi som arbetar med kärnuppgifterna slår näven i bordet och säger: ”Nu får det vara nog!”. Det får vara nog med projekt, strategier, policys, riktlinjer, möten och kommunikation. Krisen har visat att vi utför vårt jobb bäst om vi lämnas i fred, blir parollen. Scenariot är önskvärt. Dess sannolikhet beror på dig och din förmåga att kommunicera ut detta scenario till dina kollegor som ännu inte blivit managementbyråkrater.
Per Skålén
Professor i företagsekonomi
Karlstads universitet