Att tänka det otänkbara

Detta skulle vara i linje med liknande institutioner som UK Policy Lab i Storbritannien och La 27e Région i Frankrike. I Danmark fanns länge MindLab, inrättat 2002, som var den första av sitt slag. Det danska exemplet lades dock ned 2018 då de inblandade flyttades från labbet, med sin blandade agenda, till en ny grupp som skulle fokusera på digitalisering.

Metoderna går ut på att använda designteknik och forskningsmetoder för att utveckla politiska reformer. Tanken är dels att fokusera på de påverkade personerna eller aktörernas erfarenheter av de politiska insatserna. Dels att genom kvalitativa metoder försöka få en djupare förståelse av nya samhällsproblem, vilket i sin tur kan generera idéer för traditionella utredningar att arbeta vidare med.

Den här typen av metoder för verksamhetsutveckling verkar ofta vara som mest intressant nära slutanvändarna, som till exempel att inkludera patienters perspektiv i arbetet. Men som Pettersson och Fransson påpekar är det inte nödvändigtvis på regional eller kommunal nivå som det kan göra mest nytta. Förespråkare av utvecklingsmiljöer för politiska reformer fokuserar ofta på metodiken. Poängen menar de är just det användarcentrerade tankesättet. Därutöver finns det en vurm för metoder inom design och produktutveckling, som nu appliceras på offentlig verksamhet.

Vad som dock behöver lyftas fram är den resultatinriktade målsättningen för den här typen av utredande verksamheter. Metodiken blir därmed sekundär till att leverera resultat i formen av effektiva reformförslag. Att tänka annorlunda och se bortom den offentliga sektorns många gränsdragningar och revir är annars sådant som inte premieras inom statsförvaltningen. Det är annars en uppgift för politik, allmän debatt och forskningen.

Utvecklingsmiljöer eller policylabs som fortfarande är en blandning av tvärvetenskapliga utredningar och ambitionen att komma närmare de praktiska problemen i verksamheten. De flesta som är nu aktiva har bara funnits i några år och metodiken är annorlunda. Men att ha en mångfacetterad grupp forskare nära regeringen har sina föregångare.

Ett framgångsrikt tidigt exempel är Central Policy Review Staff i Storbritannien. Som inrättades 1971 av den konservativa premiärministern Edward Heath. Känd som CPRS, eller ”The Think Tank”, skulle den verka nära den brittiska regeringen i ett drygt decennium innan Margeret Thatcher ersatte dess fristående roll med politiska tjänstemän.

CPRS metoder var kanske närmare traditionella utredningar än vad dagens utvecklingsmiljöer använder, men rollen är densamma. Styrkan är att vara en fritänkande kontaktyta mellan olika offentliga aktörer och olika typer av ämnesexperter. Målet är att förbättra det politiska beslutsfattande och göra effektiva reformer snabbare att genomföra.

Hålet som CPRS var menad att fylla var bristen på strategisk planering och koordinering mellan statens olika centrala institutioner. Statens verksamhet hade fått ett centralt styrningsproblem. Lösningen var inte hårdare styrning än tidigare. Utan att ge relevanta aktörer, inte minst regeringen, information och lösningar som annars var utspridd på olika håll i systemet.

Det verkar onekligen som den svenska regeringen insett att det finns liknande problem i dagens Sverige. Sammanslagningen av näringsdepartementet och miljödepartementet var inte ett sätt att begrava miljöfrågan som vissa kritiker vill påskina. Det finns djupa koordineringsproblem på flera håll.

Inom brottsbekämpningen finns det en djup klyfta mellan vad socialtjänster kan göra för familjer med missbruks- och kriminalitetsproblem respektive vad polisen kan göra med sin nuvarande verktygslåda. Målet är ett närmare samarbete. Men hur verksamheten ska fungera när så olika uppdrag ska överlappa är svårt att få att fungera. Målkonflikterna är för stora. Men när samhällsproblem spridit sig bortom kontroll behövs det lösningar som kan hantera systemens komplexitet och politikens förmåga att påverka och reglera.

Balansakten mellan olika aktörer, och mellan olika utredningsmetoder, har visat sig vara svårt för utvecklingsmiljöer. Att inte själv utvecklas inom ramen för nya politiska prioriteringar kom att bli slutet för CPRS och det danska MindLab. Institutionernas bräckliga form är både en styrka och en svaghet. Målsättningen behöver vara avgränsad och tankeverksamheten får inte tillåtas bli allt för konventionell för att den ska fortsätta leverera mer värde och nya lösningar.

Det finns ett betydande värde i att ta tag i frågor som låsts fast i intressekonflikter eller som fallit mellan stolarna för myndigheters olika ansvarsområden. Att slå ihop departement är inte ett hållbart sätt att hantera det på. En experimentell kommitté i linje med det Tillitsdelegationen föreslog kan vara ett möjligt tillvägagångssätt för att nå samma mål på fler områden.