– Har vi hundra personer i en läckande båt och alla har ett öskar. Då kan alla säga ”det spelar ingen roll om jag öser”. Det är ett val vi har. Men vi vet vad resultatet blir om vi inte gör det, säger Fredrik Wikström.
Vi träffar honom och kollegan Helén Williams på Karlstads universitet för att prata om klimatet.
De är docenter i miljö- och energisystem och har de senaste decennierna forskat om förpackningar, matsvinn och återvinning – som vi ska prata mer om i kommande delar i den här reportageserien. Men först något om vad som egentligen händer och om det spelar någon roll vad enskilda människor gör.
Helén Williams, som jobbat en period i Australien tidigare, tar det landet som nu drabbats av extrema värmeböljor och bränder som exempel.
– I debatten där pratar premiärministern om att de står för bara 1,25 procent av världens utsläpp. ”Vi är så få, det hjälper inte vad vi gör”, säger han. Men om inte alla jobbar tillsammans så är det kört, säger hon.
Båda började intressera sig för miljöfrågor och klimatförändringar ungefär samtidigt, i samband med FN:s första stora klimatkonferens i Rio de Janeiro 1992.
– Det var i samband konferensen i Rio och alla de diskussioner som pågick på högskolorna då. Jag var ung student, men insåg att det här är ju sprängstoff. Det är ett antal människor som försökt påverka diskussionen och utvecklingen sedan dess. Men paradigmet med den ekonomiska tillväxten har helt dominerat. Vi har betraktats som bakåtsträvare och miljömuppar, säger Helén Williams.
Fredrik Wikström bekräftar samma bakgrund och nickar först lite instämmande när vi pratar om att ungefär tre decennier är en kort period om man jämför med människans hundratusenåriga historia, den tiotusenåriga perioden sedan senaste istiden eller de drygt 200 åren sedan industriella revolutionen.
– Samtidigt, om man tar Gretas Thunbergs liknelse, att det är 30 år sedan huset började brinna och att vi väntat lika länge med att släcka, då är 30 år en lång tid. Och det är under den tiden vi släppt ut merparten av koldioxiden i atmosfären, säger han.
Enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC är växthusgaserna i atmosfären nu på nivåer utan motsvarighet under de senaste 800 000 åren och koldioxidhalten har ökat med 40 procent sedan förindustriell tid.
Vi pratar om de forskare som under 1800-talet började komma underfund med växthuseffekten (se faktaruta nedan), bland andra Fourier och Arrhenius, vars uträkningar fortfarande stämmer ganska väl.
– Det är intressant för vid den tiden hade man precis börjat upptäcka att istiderna funnits. Så då var man rädd för dem och tyckte det var bra att det blev varmare, säger Fredrik Wikström.
Och varmare har det alltså blivit. Regelbundna mätningar visar att sedan andra halvan av 1800-talet har den globala medeltemperaturen stigit med nära en grad. Merparten av ökningen har ägt rum efter andra världskriget och IPCC konstaterar att de senaste tre decennierna varit varmare än samtliga tidigare årtionden sedan 1850. Härom veckan konstaterade också EU:s klimatforskningscenter Copernicus att årets januari, tillsammans med samma månad 2016, var de hittills varmaste uppmätta globalt. För Europas del var januari i år 3,1 grader varmare än snittet för alla januari mellan 1981 och 2010, i vissa delar av nordöstra Europa till och med sex grader över snittet.
Vad görs då för att vända denna utveckling?
Långtifrån tillräckligt, menar Karlstadsforskarna.
– Det händer en del, men det går extremt långsamt mot vad det borde. Sverige har haft miljömål i 20 år. Där har riksdagen beslutat till exempel om klimatmålen. Och varje år har Naturvårdsverket rapporterat att vi inte kommer att nå dem utan åtgärder från riksdagen, som satt upp målen. Det säger den del. Om det handlar om vilja vet jag inte, men åtminstone har klimatet inte stått högt i kurs, säger Fredrik Wikström.
– Det är väldigt allvarligt att politiken i dag verkar vara helt frikopplad från vad vetenskapen säger. Ta till exempel försvarsminister Peter Hultqvist som invigde Sälens flygplats och pratade om att flygtekniken kommer lösa det här. Vi kör på. Vi bygger nya flygplatser. Märkligt, säger Fredrik Wikström som tycker att det råder en alldeles för stor teknikoptimism i samhället.
Den omfattas av i stort sett alla politiker oavsett partifärg, menar han och tar ytterligare ett exempel från en tv-intervju han såg nyligen med statsminister Stefan Löfven.
– Då berättade han hur allvarligt han såg på klimatförändringarna. Men så sade han också att det ska vi lösa med teknik. Vi kan fortsätta att flyga och åka bil som vanligt. Det är ju precis motsatt mot vad vetenskapen säger.
Visst går det att ställa om från fossilt till förnyelsebart, men inte om vi bibehåller dagens konsumtionsnivå konstaterar Helén Williams. Hon hör alla från transportbranschen till kemikalieindustrin, byggindustrin och textilindustrin prata om att de vill gå över till skogen som råvara i stället.
– Den här skogen vi har är intecknad många gånger om. Det man kan säga med säkerhet är att den inte räcker till att ställa om för alla de här områdena. Det kan vi ju faktiskt räkna ut, det är inte särskilt avancerat. Vi vet hur mycket skogen växer på ett år och vi vet hur mycket landareal vi har där vi kan odla skog och hur mycket bränsle vi kan få fram. Det borde vara ganska lätt för politikerna att se och lyssna på det.
– Vi kan lägga om mycket, men vi måste också jobba med vår konsumtionsnivå, säger Helén Williams.
Hon påminner om att jordens befolkning stadigt ökar. Nu är vi 7,7 miljarder. Därmed blir det allt fler som inte bara behöver mat, utan också vill ha tillgång till sådant som vi betraktar som basalt. Som el att ladda mobiltelefon med och en tvättmaskin.
– Då blir det helt absurt när vi i den rikaste miljarden använder så mycket fossil energi och tycker att vi minsann har råd att unna oss en flygresa en gång per år, eller två, säger Helén Williams som påpekar att detta är en av stötestenarna i de globala klimatförhandlingarna där USA på senare år varit motvilliga att skriva några avtal som påverkar den amerikanska livsstilen.
– Men vi har också en fördelningsfråga inom länder. Den rikaste procenten i USA släpper ut ungefär 318 ton koldioxid per person och år medan medelamerikanen släpper ut mindre än en tiondel av det, säger Fredrik Wikström.
Han berättar att medelsvensken släpper ut nio ton koldioxid per år.
– Sedan finns många svenskar som släpper ut mindre än så. Ensamstående mammor som inte har råd att ha bil till exempel. Medan vi har människor som flyger många gånger per år. Vi har en ganska stark korrelation mellan inkomst och utsläpp. Det är viktigt att ha med sig nu. Titta på Frankrike och gula västarna. Man känner sig drabbad när det kommer generella pålagor. Även fördelningsfrågan inom länder behöver tas med när vi pratar om hur det framtida samhället ska se ut, säger Fredrik Wikström.
– Börjar vi som miljö- och klimatforskare prata fördelning får vi ofta höra att vi är vänsterorienterade. Men vi pratar om fördelning för att lösa klimatfrågan. Några använder så galet mycket mer än andra. Oavsett om det handlar om skillnader i Sverige eller globalt sett. Kalkylen går inte ihop. De rika måste dra ner mer om det här ska gå ihop. Det är en fördelningsfråga som kommer utifrån ett överlevnadsperspektiv, säger Helén Williams.
– Om vi ska lösa den här frågan måste vi mötas i globala förhandlingar på klimatmötena. Hur ska vi komma överens om vi släpper ut hundra gånger så mycket som dem vi förhandlar med och kräver att de ska minska sina utsläpp? Försök att vinna den förhandlingen, säger Fredrik Wikström.
– Ytterst är det en värderingsfråga hur vi ser på våra barn och barnbarns framtid. Vill vi att de ska få ett schysst liv också? säger Fredrik Wikström.
– Jämför man sig med andra hela tiden kan det bli jobbigt att avstå saker. Men har man ett längre tidsperspektiv med sig så är det inte jobbigt att avstå vissa saker. Som att åka på flygsemester, säger Helén Williams.
– Jag skulle jättegärna åka till solen, men när jag tänker på hur mycket skada jag då orsakar andra människor kan jag inte. Vi lever i ett sammanhang, säger Fredrik Wikström.